För en vecka sedan publicerades i DN ett inlägg i skoldebatten av Mari Smeds, som jobbar på en Montessoriskola i Nacka, där hon avslutar med följande punkter:
Skolan kan definitivt komma längre med uppdraget mot mobbning om:
1. Föräldrarna inser sin egen, otroligt viktiga roll i barnens uppfostran och förstår att skolan endast kan komplettera, förstärka, underhålla och ge nya infallsvinkar till den grund föräldrarna lägger.
2. Föräldrarna ger barnen samhällets normer och spelregler från första levnadsdagen.
3. Föräldrarna öppet, och inför barnen, visar sitt förtroende för skolan och ger personalen där mandat att ta över den viktiga föräldrarollen de timmar barnen vistas där.
Jag håller med henne och det gäller för frågor om moral och etik i allmänhet. Men samtidigt måste man inse att i vissa fall måste skolans ansvar sträcka sig ännu längre. Det finns barn som inte har fått en bra grund hemifrån och om de skall kunna fungera i skolan så måste skolan möta dem på den nivå de befinner sig och hjälpa till att fylla i det som saknas.
När barnen stänger ytterdörren på väg till skolan övergår ansvaret för barnen till skolan. Hur det ansvaret ser ut varierar med barnets ålder. I skolan har ansvaret för tillsyn och fostran övergått till den personal som har hand om barnet. Det är därför väldigt viktigt att det finns en bra dialog mellan hem och skola och en samsyn i fråga om regler och normer.
Det riktas mycket kritik mot skolan idag och många bloggande lärare uttrycker en besvikelse över ett bristande föräldraansvar och skyller mycket av problemen i skolan på föräldrarna, dvs föräldrarnas brister i uppfostran och ansvar.
Med perspektivet som förälder kan jag konstatera att det finns ett omvänt problem:
Enhetliga normer och regler saknas i många fall. Om nivån på vad som tolereras i en klassrumssituation eller under rast varierar mellan olika personal i skolan anpassar sig barnen blixtsnabbt till den tillåtna nivån. De kan då i skolan bete sig på ett sätt som aldrig skulle tillåtas i hemmet.
Orsakerna till problem som uppstått i en specifik situation i skolan söker man gärna i hemmet. Det är tyvärr ganska vanligt att skolans personal försöker undgå sitt ansvar genom att skylla på föräldrarna. En förälder som riktar kritik mot skolan betraktas i stället som roten till det onda. Det kan gå så långt som till att man begär en psykolog-utredning av hemsituationen med hänvisning till att barnets beteende i skolan beror på att problem hos föräldrarna. Det är ett väldigt kraftigt maktmedel som skolan har i sin arsenal om man vill tysta kritiska föräldrar. Exemplet är hämtat ur verkligheten!
2 kommentarer:
Skolans ansvar tar inte vid när barnet stänger ytterdörren på väg till skolan. Det är föräldern som ansvarar för barnet på vägen till från skolan. Skolans ansvar träder i kraft när barnet överlämnats till skolan alternativt kommit innanför skolans väggar om barnet går självt.
Så här säger Skolverkets jurist:
--------
Föräldrars tillsynsansvar regleras i föräldrabalkens 6 kap. Barnets vårdnadshavare svarar för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga omständigheter samt skall bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning och utbildning. I syfte att hindra att barnet orsakar skada för sig själv eller för någon annan skall vårdnadshavaren vidare svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.
Tillsynsansvaret för barn och elever finns inte specifikt lagreglerat. För elever i den obligatoriska skolan anses dock ansvaret övergå till skolhuvudmannen under skoltid eftersom föräldrarna genom lagstiftningen om skolplikt fråntagits möjligheterna att utöva tillsyn över barnet.
JO har i sin ämbetsberättelse 1977/78 s. 344 uppgett att skolans skyldighet att utöva tillsyn över eleverna omfattar inte bara den egentliga skoltiden utan också viss tid före dagens första lektion och efter dagens sista lektion.
------
Så någonstans mellan hem och skola övergår ansvaret.
Skicka en kommentar