Sommarlov - semester

Skönt! Nu har yngste sonen gått ut grundskolan och i veckan fick han beskedet att han kom in på sitt förstahandsval till gymnasiet. Teknikprorammet med inriktning Form och Design på Rudbecksgymnasiet i Sollentuna.

Skolavslutningen var för några veckor sedan och där blev jag avtackad med bok och blommor som avgående ordförande i Skolrådet. Det var första gången som en ordförande har blivit avtackad! Jag tar det som ett erkännande för förädrarna som en viktig part i skolans arbete.

Nu väntar "semester" på Gotland och på Västkusten. Så mycket semester blir det förståss inte på Gotland där en släktgård väntar på hur mycket jobb som helst.

Ha en trevlig sommar!

Föräldrarnas ansvar – skolans ansvar

För en vecka sedan publicerades i DN ett inlägg i skoldebatten av Mari Smeds, som jobbar på en Montessoriskola i Nacka, där hon avslutar med följande punkter:

Skolan kan definitivt komma längre med uppdraget mot mobbning om:

1. Föräldrarna inser sin egen, otroligt viktiga roll i barnens uppfostran och förstår att skolan endast kan komplettera, förstärka, underhålla och ge nya infallsvinkar till den grund föräldrarna lägger.

2. Föräldrarna ger barnen samhällets normer och spelregler från första levnadsdagen.

3. Föräldrarna öppet, och inför barnen, visar sitt förtroende för skolan och ger personalen där mandat att ta över den viktiga föräldrarollen de timmar barnen vistas där.

Jag håller med henne och det gäller för frågor om moral och etik i allmänhet. Men samtidigt måste man inse att i vissa fall måste skolans ansvar sträcka sig ännu längre. Det finns barn som inte har fått en bra grund hemifrån och om de skall kunna fungera i skolan så måste skolan möta dem på den nivå de befinner sig och hjälpa till att fylla i det som saknas.

När barnen stänger ytterdörren på väg till skolan övergår ansvaret för barnen till skolan. Hur det ansvaret ser ut varierar med barnets ålder. I skolan har ansvaret för tillsyn och fostran övergått till den personal som har hand om barnet. Det är därför väldigt viktigt att det finns en bra dialog mellan hem och skola och en samsyn i fråga om regler och normer.

Det riktas mycket kritik mot skolan idag och många bloggande lärare uttrycker en besvikelse över ett bristande föräldraansvar och skyller mycket av problemen i skolan på föräldrarna, dvs föräldrarnas brister i uppfostran och ansvar.

Med perspektivet som förälder kan jag konstatera att det finns ett omvänt problem:

Enhetliga normer och regler saknas i många fall. Om nivån på vad som tolereras i en klassrumssituation eller under rast varierar mellan olika personal i skolan anpassar sig barnen blixtsnabbt till den tillåtna nivån. De kan då i skolan bete sig på ett sätt som aldrig skulle tillåtas i hemmet.

Orsakerna till problem som uppstått i en specifik situation i skolan söker man gärna i hemmet. Det är tyvärr ganska vanligt att skolans personal försöker undgå sitt ansvar genom att skylla på föräldrarna. En förälder som riktar kritik mot skolan betraktas i stället som roten till det onda. Det kan gå så långt som till att man begär en psykolog-utredning av hemsituationen med hänvisning till att barnets beteende i skolan beror på att problem hos föräldrarna. Det är ett väldigt kraftigt maktmedel som skolan har i sin arsenal om man vill tysta kritiska föräldrar. Exemplet är hämtat ur verkligheten!

Varning för "Ett öga rött"

I dec 2007 när jag och mina söner var på semester på Tenneriffa tog min läsebok ("Snabba Cash" av Jens Lapidus) slut alldeles för fort. I jakten på ny läsning erbjöd min son mig att läsa "Ett öga rött" av Jonas Hassan Kemiri.

Intet ont anande började jag läsa boken och sedan kunde jag knappt lägga den ifrån mig under ett dygn. Sakta men säkert fick jag grepp om Rinkebysvenskan som jag hade tränat lite på i "Snabba cash".

När boken var utläst upptäckte jag till min fasa att jag både tänkte och pratade som personerna i boken. Hjälp! Mina söner hade väldigt roligt åt mig. Jag som alltid varit noga med att man skall prata begripligt och med ett varierat ordförråd.

Mitt språkliga tillstånd höll i sig i flera dagar. Det var jättejobbigt att höra sig själv tänka på bruten svenska. Nu fem månader senare har jag återgått till mitt normala språkjag.

Jag har tidigare råkat ut för att jag har lätt att ta efter omgivningens sätt att tala. Om jag umgås med östgötar så börjar mitt tal få en antydan till östgötskt uttal. Men att man kan ta efter en dialekt bara genom att läsa en bok har jag inte hört talas om.

Litteraturläsning

I de tidiga årskurserna i vår skola fick barnen fritt välja böcker för litteraturläsningen i Svenskan. Jag antar att motivet är att det är bättre att de läser populära (lättlästa ) böcker än ingenting alls. I de högre årskurserna hade jag väntat mig en styrning av bokvalen så att man fick en större bredd i urvalet så att man även täckte in de klassiker som bär upp kulturarvet (både det svenska och utländska).

Till slut kom det någon enstaka bok som var obligatorisk för läsning, men då var det av en helt annan anledning, t.ex. "Kort kjol" som ett inlägg i Sex&Samlevnads undervisningen och ”Ett öga rött” som ett inlägg i mångfaldsdebatten.

Nu läser jag att forskaren Helen Schmidl har publicerat en avhandling som tar upp just detta ämne. Hon säger:

- Ungdomar måste utmanas i sin läsning Eleverna i de klasser som jag studerade fick ofta välja böcker själva i litteraturundervisningen. Det innebär att de ofta väljer böcker från sin fritidsläsning och de får därmed ingen hjälp med att vidga sin litterära repertoar.

-Att få träning i litterära verktyg och i att läsa olika typer av texter måste ingå i svenskundervisningen. Jag menar att svenskundervisningen ska hjälpa till med att bredda eleverna läsning och att det är viktigt att eleverna lär sig att handskas med olika former av texter.

- Det är ingen huvudpoäng i min avhandling, men jag tror inte att det fungerar med en litterär kanon (litteraturlista) i skolan med ett fåtal texter som alla ska läsa. Det ser så pass olika ut i olika klassrum: eleverna har olika kunskaper och erfarenheter med sig in i skolan. Då måste det röra sig om en bredare kanon (längre lista) där man ska läsa texter från några olika författare och epoker. Det tror jag skulle vara bättre, men enligt mig är det inte ett nödvändigt redskap för att undervisningen ska fungera bra. Det är vikigt att man inte bara helt och hållet utgår från elevernas erfarenheter, man kan ha dem som startpunkt men man måste gå vidare och se till att eleverna utmanas och lär sig något nytt.

Synd att jag inte hade den här avhandlingen att dänga i bordet när jag tog upp frågan i skolrådet. Den väckte ett mycket svalt intresse från skolans håll.

Läs mer ..

Stora orättvisor när skolbarn krävs på ersättning för skada

Reglerna för hur barn som har förorsakat skada på skolans egendom ser väldigt olika ut. Ibland har skolans huvudman upprättat gemensamma regler för en hel kommun. I andra fall har skolor egna regler som oftast är väldigt allmänt hållna, t.ex. ”Om ett barn orsakar skada på skolans egendom så blir det naturligtvis skyldigt att ersätta skadan.” Ännu vanligare är att man inte har några skrivna regler och då blir det bedömt från fall till fall och i bästa fall av skolans rektor. En förälder kallas till skolan och som inte känner till rättsläget kan tvingas att gå med på att ersätta skadan, trots att en förälder aldrig är ersättningsskyldig för skada som ett barn har orsakat i skolan (med få väldigt speciella undantag).

Skolverket som ju annars är väldigt pigga på att utfärda regler och anvisningar borde träda in och antingen utfärda gemensamma regler för alla skolor, eller så bör man ålägga skolhuvudmännen att upprätta gemensamma regler för exempelvis en kommun.

Exemplet från Huddinge Kommun borde kunna tjäna som mall för detta.

U-land och I-Land - ett förlegat begrepp?

Professor Hans Rosling, Karolinska Institutet, reser världen runt och håller en serie mycket uppskattade föreläsningar om utvecklingen i världens länder. Han använder sig av FN´s statistik och har utvecklat ett eget verktyg för att visualisera statistiken, Gapminder. Genialt grepp måste man säga!

På Gapminders hemsida finns en kortversion av Hans Roslings presentation.

Är det dax att börja ändra i de svenska SO-läroböcker i grundskolan?

Sorteringsskolan finns kvar

I och med övergången till Lpo94 i mitten av 90-talet var det meningen att sorteringsskolan skulle ut och kunskapsskolan skulle in.

Sorteringsskolans främsta uppgift var att sortera ut de studiebegåvade eleverna och hjälpa dem vidare i skolsystemet. Med kunskapsskolan skulle alla elever garanteras en minsta gemensam kunskapsmängd och det var skolans uppdrag att se till att alla elever fick möjlighet att tillgodogöra sig den kunskapen utifrån sina egna alldeles speciella förutsättningar. Dessutom ingick det i skolans uppdrag att utveckla eleverna till självständigt tänkande, toleranta och demokratiska samhällsmedborgare.

Nu efter ca 13 år borde vi väl ha en skola som genomsyras av grundtanken med kunskapsskolan som den uttrycktes i Lpo94.

Nej det var inte så lätt att bli av med sorteringsskolan! Det verkar som om den har fastnat i skolans väggar. Det är ganska bekvämt att fortsätta med sorterandet. Då behövs inga stödåtgärder till elever som riskerar att inte nå målen. Det blir mycket enklare med betygssättningen. Alla får samma tid på sig att läsa in sig till ett prov eller färdigställa en arbetsuppgift. De som inte inte klarar provet eller lämnar in uppgiften i tid får eventuellt en andra chans till att klara ett godkänt betyg. Eftersom de missade sin första chans kan de alltså inte aspirera på ett högre betyg än Godkänd. Så fungerar det min yngste sons skola men skolan är inte unik. Det visar en rapport som Myndigheten för Skolutveckling nyligen publiserade (Läs rapporten)

Grundtanken i Lpo94 är att det är endast kunskapsnivån som skall bedömas och betygssättas. En elev som uppvisar dåligt beteende som att inte lämna in en arbetuppgift i tid får inte straffas med ett lägre betyg. En elev som har svårt att tillgodogöra sig undervisningen i standardformen måste få en chans att inhämta kunskapen i någon annan form. Här har varje enskild pedagog ett stort anvar. Fungerar inte detta måste skolan pedagogiska ledare, rektorn, ingripa och göra en utredning om särskilda åtgärder.

Många kommuner har i sin kommunala skolplan målsättningen att en viss procent, t.ex. 90%, av eleverna skall kunna söka till gymnasiets nationella program. En sådan skrivning visar att man har helt missuppfattat sitt uppdrag. Uppdraget är att se till att alla elever når nivån Godkänd i alla ämnen.

Tänkvärda ord till den som är satt att hjälpa andra

Vid Vetenskapsakademins utdelning av årets stora lärarpris
hölls inledningsanförandet av läraren Stavros Louca,
känd från klass 9A i SVT. Han var pristagare år 2006 och höll nu
ett väldigt inspirerande tal där han bl.a. använde
följande citat av den danske filosofen Sören Kirkegaard:

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt
mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där.

Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon hjälper andra.

För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han gör.

Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska, utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta så kan jag inte heller hjälpa någon.

Slut citat

Hur kan man förnya matteutbildningen i grundskolan?

Att det går att förnya matematikutbildningen i grundskolan och göra matten till ett roligt ämne visar Ärvinge skolan i Kista. Den 31/3 fick två lärare på skolan Vetanskapsakademins stora lärarpris för sitt arbete med en sk. matteverkstad. Jag såg nyligen pristagarnas presentation som sändes i 24-direkt och det är precis det som jag efterlyser. Läs mer om pristagarna och om matteverkstan på den här länken.

Rapport från skolan, Tillbakablick nr 2

Jag tillhör en liten exklusiv skara, nämligen föräldrar som regelbundet har gjort besök i mina barns skola och suttit med på lektionerna. Ibland har jag haft behov av att dokumentera mina upplevelser och här är resultatet av ett sådant besök under en skoldag i mellanstadiet. Jag har skalat bort all information som kan identifiera någon enskild och lärarens namn är utbytt mot Nn.

Lektion nr 1, Svenska med läraren NX:

NX hade skapat en bra stämning i klassen. Klassen ställde omedelbart in sig på rätt nivå och jobbade på bra utan större störningar när alla var mitt uppe i en uppgift. Störningar uppstod när flera blev klara med en arbetsuppgift samtidigt och måste få klartecken från NX för att fortsätta med nästa. Då blev det spring mellan bänkar och småprat mellan de som var inaktiva och omgivningen. All dokumenterad planering fanns i NX:s planeringsbok. NX föregrep inaktivitet när tiden medgav genom att gå runt till eleverna och stämma av läget och ge klartecken för nästa uppgift.

För mig framstod NX som en tydlig ledare i klassrummet som tog emot eleverna i dörren, markerade med sitt kroppsspråk att hon ville sätta igång lektionen och hade därmed full uppmärksamhet när hon väl talade till klassen. I elevgruppen var det speciellt runt en kille som det uppstod aktivitet, men NX tycktes ha full koll på honom hela tiden (även med ryggen vänd mot honom). Men det var bara killen som fick tillsägelser, även om tjejerna på vardera sidan om honom satt vända mot honom, log/viskade och var i mitt tycke minst lika aktiva.

Däremot förstod jag mig inte på NX dubbla budskap i samband med läxor och prov. Ex. en läxa bestod i att läsa en dikt och skriva av den med "skrivstil". Lektionen dagen efter började med att alla läser dikten tyst för sig själv. Sedan frågade NX om alla har skrivit av dikten. Från ca 1/3 var svaret nekande och NX sa då att "Jag struntar i om ni har skrivit den eller ej." (!!!) De som ville skriva klart senare fick anteckna sig på tavlan. Några få gjorde det. De som redan har skrivit av dikten gick sedan fram parvis och växelvis läste man diktens rader.

För mig som åskådare var förvirringen total! Vad skulle eleverna förhålla sig till?

Ett annat exempel var ett kursmoment i grammatik om ordklasserna substantiv, adjektiv och verb. Arbetet pågick under några få lektioner och resulterade i ett antal tabeller på A3-ark och avslutades med prov. Dagarna inför provet var budskapet till klassen att de som inte har hunnit klart eller som kände sig osäkra kunde ta det lugnt. ”Det här ska ni inte kunna i förrän i 8-an så det är ingen katastrof”, var budskapet från NX. På lektionen efter provet redovisas likväl resultat på tavlan med namn och poäng på alla med full pott eller nästan full pott och beröm utdelas.

Om man ger dubbla budskap så är det somliga som alltid väljer det lättaste alternativet. Särskilt när läraren har sagt att det är OK. Men hur känns det sedan att sitta och lyssna på hur beröm delas ut till de andra som valde att ansträngde sig. Min gissning är att studiemoralen hos dem som avstod har urholkats ytterligare ett steg.

Eftersom jag aldrig hade sett någon lokal kursplan för svenskan bad jag NX efter lektionen att få ta del av den. Efter några veckors väntan fick vi hem en detaljerad handskriven målbeskrivning för den aktuella årskursen. Förmodligen första gången som den visades utanför NX hjärna och planeringsbok.

Lektion nr 2, SO med NY:

NY tog emot eleverna, hade en tydlig lektionsstart och det rådde lugn i klassen. NY delade vid start av varje nytt kursavsnitt ut planeringsblad i form av checklistor som visade vilka kursmoment som ingick och vilka elevarbeten som skulle redovisas. Det var bra för då visste alla vad man skulle göra härnäst när man var klar med ett arbetsmoment. För oss i hemmet var det lätt att följa med och uppmuntra till extra läxarbete om eleven låg efter med sitt arbete.
NY:s upplägg var ju en liten bit på väg mot elevaktivt arbetssätt. Det som saknades var en större flexibilitet när det gällde val av källmaterial och redovisningssätt. Uppslagsverket NE på nätet borde vara en källa som används lika naturligt som kursboken. NE är dessutom alltid up-to-date, vilket inte alltid kan sägas om vare sig kursboken eller det kopieringsunderlag som NY använde sig av. Det blev speciellt tydligt i Geografi där Europas länder inte längre såg ut som NY:s kartor och provunderlag i namngeografi.

Den pedagogiska processen byggde helt på att man lärde sig genom att med stöd av tankekartor göra skriftliga utdrag/sammanfattningar ur läroböcker och kopierat underlag. Det blev väldigt mycket skrivande (kopierande av befintlig text)! Det som saknades var moment av att själv upptäcka kunskap ur en ny synvinkel (aHa), formulera den nya kunskapen och att själv och i process med andra få pröva om den är användbar.

Lektion nr 3, Engelska med NZ:

När tiden för lektionsstart infann sig fanns NZ i klassrummet. NZ stod och samtalade med ett par elever och med en förälder på tillfälligt besök för att hämta läxor. När ljudnivån i klassen steg alltför högt tittade NZ upp och sa: "Nu ska vi börja", men med hela sin uppenbarelse visade NZ det motsatta. Efter några minuter måste NZ höja rösten ytterligare för att överrösta sorlet och be eleverna att sätta sig. Efter ca. 5 minuter visade NZ äntligen med kroppsspråket att det var dags att starta lektionen. Men det var fortfarande inte lugnt i klassen. Under NZ’s lektioner pågick alltid kommunikation i olika former mellan individer/grupper i hela klassrummet. Elever som på andra lärares lektioner satt som tända ljus var här mycket mer aktiva och utagerande.
Lektionen började med en läxkontroll i form av översättning av en text baserad på läxan för dagen. Texten fanns synlig på en overhead och alla satte igång med översättningen. Efter ca 5 min var de snabbaste eleverna klara och reste sig och gick fram till NZ med resultatet. Sedan gick man runt lite och sökte efter lämplig uppgift att fylla resten av tiden med. Efter hand blev fler klara och ännu fler vandrade runt. En del frågade NZ om lämplig sysselsättning och NZ’s röst hördes allt mer. En del gick runt och tittade i någon annans bok för att se om den verkade bra. Hela tiden ökade ljudnivån och de stackare som inte var klara fick en allt stökigare omgivning. Efter ett tag höjde NZ rösten och sa: "Hör ni, alla är inte klara! Kan ni tysta ner er lite!". Viss effekt ficktillsägelsen men kortvarigt. Även här visade NZ med eget exempel att det var OK att gå runt och småprata.

Detta var bara de första 20-25 min av lektionen. Sedan följde genomgång av läxuppgifter i övningsboken och på slutet parvis högläsning och diskussion över bilder i textboken. Men innan man kunde börja med detta måste 1/3 av klassen gå ut till skåpet och hämta sina läroböcker. Det var uppenbart att många av eleverna i klassen var väldigt omotiverade. Jag frågade efteråt en av flickorna varför. Hon svarade att hon hade läst texten först i skolan, sedan för sin förälder och för sin lillasyster. Så nu var väldigt tråkigt att sedan sitta och traggla samma text i klassrummet om igen (för femtielfte gången). Och dessutom var den väldigt lätt. Hon skulle vilja göra någonting roligare på någon av engelsk-lektionerna än att hela tiden bara syssla med läroböckerna.

För mig var det uppenbart att NZ inte klarade av rollen som ledare i klassrummet. Struktur och regler för hur man beter sig i klassrummet saknades och med sitt eget agerande bekräftade NZ att det var OK att småprata och vandra runt i klassrummet.

Lektion nr 4, Matematik med NN:

På matematiklektionerna var eleverna nivå-indelade och den grupp som jag besökte var en av de ”snabba” grupperna.

Jag måste börja med att deklarera att jag själv älskar matematik och jag har haft stor nytta av mina matte-kunskaper i hela mitt yrkesverksamma liv. Jag har själv bara ljusa minnen från min egen skolgångs matte-lektioner och det jag minns bäst är all knepiga, kluriga matte-gåtor som mina lärare har utmanat oss med. Man kunde få klura i flera dagar innan man kom på en lösning. Under gymnasiets första år hade jag en mattelärare som ville mer än han kunde och där blev utmaningen att hitta felen i hans långa uträkningar på tavlan. Detta omvända pedagogiska grepp fungerade också bra även om läraren själv aldrig erkände att han hade gjort fel.

Men vid de tillfällen när jag har bevistat lektioner i matematik i de lägre klasserna har jag mest blivit beklämd. Att se alla dessa tysta uttråkade elever som är helt styrda av läroboken. Många skäller på läroboken och det är klart att om man systematiskt undviker alla gruppuppgifter och laborationer, alla diskussioner om matematiken och inte utnyttjar t.ex. ute-mattens möjligheter till en varierad lärstil, då blir den ett tråkigt verktyg. Och resultatet är uttråkade elever som hatar matematik. Även de som får bra betyg.

Nu blev det inte så mycket om lektionen med NN. NN älskade långa genomgångar och tyvärr blev det kanske ibland för lite tid över för eget arbete. Jag förstod att längden på genomgångarna varierade från lektion till lektion. Här fanns dock fröet till en dialog även om den var helt styrd av NN.

Risken med nivåindelade grupper är att den långsamma gruppen, som möjligen innehåller de svagaste eleverna, dvs de elever som är i störst behöv av stöd, tilldelas den av lärarna som har de sämsta möjligheterna att ge detta stöd. I de lägre årskurserna när man sysslar med de fyra räknesätten spelar det kanske inte så stor roll, men när man börjar med mer abstrakta begrepp som bråk, decimaltal, procent och algebra är lärarens kompetens avgörande.

Jag kanske måste tillägga att bilden av matte-lektionerna har nyanserats i högstadiet. Att ha ämnesutbildade lärare i matematik även på lägre stadier borde vara en självklarhet. En lärare som i sitt förhållningssätt visar sin egen rädsla för ämnet är inte någon bra förebild. Elever på alla stadier behöver bra förebilder!

Jag frågade nyligen min yngste son vilket som är hans bästa och sämsta minne från matten.

Sämst var (och det syntes tydligt hur mycket han avskydde minnet) de stresstester som eleverna utsattes för i tabellräkning (10-övergångar, multiplikation). Man skulle klara att räkna ca 30 tal på en viss given tid. Den som inte klarade detta fick göra om, och göra om tills man klarade det. Rena tortyren om man inte klarar testet! Vem kan älska matte efter detta!

Bästa minnet är något som hans nuvarande mattelärare har infört och som han kallar för "Grillning". Läraren väljer ut en elev som får redovisa lösningen av ett problem inför den övriga gruppen och sedan diskuterar man lösningens kvaliteér och alternativa lösningar. Det bästa sättet att lära sig på (enligt min son), både för den som redovisar och de som granskar lösningen.

Med barn i grundskolan, Tillbakablick nr 1

Nu till sommaren går vår yngste son ut grundskolan. För snart nio år sedan var mina kunskaper om skolan väldigt begränsade. Mina söner gick då i 1:a och 4:e klass. På den tiden trodde jag att man lugnt kunde lämna barnen i skolans vård och omsorg. Men redan i 4:e klass började problem i klassen som växte sig så stora att i 5:e klassen blev vi föräldrarna inkallade till extra föräldramöten, vi ordnade jourlistor för föräldranärvaro i klassrummet och en grupp föräldrar uppvaktade rektor upprepade gånger med begäran om extra resurser till klassen.

Trots alla insatser blev läget i klassen bara sämre. I mitten av vårterminen gick klassläraren hem mitt under en lektion och kom aldrig mer tillbaka. Efter ytterligare uppvaktningar hos rektor och krismöten med föräldrarna stod det klart att vi måste hitta en ny skola till vår äldsta son. Skolans utfästelser var inte trovärdiga. Vi sökte och hittade en friskola i grannkommunen som klarade en ingående granskning. Övergången till nya skolan blev ganska tuff pga det hårda arbete som krävdes för att ta igen alla kunskapsluckor som fanns från den gamla skolan men i slutänden blev det en mycket lyckad lösning för vår äldste son.

I den nya skolan upptäckte vi att man pratade om kunskapsmål och utvecklingssamtalet handlade om hur eleven låg till i jämförelse med målen(!!). I den gamla skolan skulle eleven värdera sin egen utveckling i de olika ämnena och sedan gav läraren sin bedömning. Alltid i relativa mått och det stämde ju väl in på en skola som använder relativ bedömning/betyg. Den gamla hederliga sållningsskolan med andra ord som skulle sålla fram dem som hade läshuvud.

Mina eftersökningar på Skolverkets hemsida visade att målstyrd bedömning hade införts i det svenska skolsystemet år 1994, dvs sex år tidigare. Jag läste Per Måhl's bok "Vad krävs nu?" om den nya skolan och upptäckte en teoretisk modell för skolan som jag verkligen kunde tycka om. Men varför hade jag inte upptäckt detta i skolans verklighet under 4-5 år?

För att få svar började jag med att begära att få en kopia av skolans lokala kursplaner, dvs kunskapsmålen i varje ämne nedbrutna till mål för en aktuell årskurs. Det jag fick ut var en oorganiserad samling odaterade/osignerade papper som mer liknade "att göra listor" i några av ämnena. För den som inte är så insatt i styrdokumentens värld har jag gjort en sammanfattning av begreppet målstyrning. (Se länken Målstyrd utbildning)

För att få bättre möjlighet att påverka skolan anmälde jag mitt intresse för att bli klassens föräldrarepresentant i Skolrådet där representanter för skolledning, personal, föräldrar och elever träffandes en gång per månad. De första frågorna som jag förde fram i skolrådet var behovet av tydligare kunskapsmål och en genomtänkt strategi för hur IT skulle användas i skolan.

Efter ett år i skolrådet fick skolan en helt ny ledning som förstod att utnyttja den positiva kraft som engagerade föräldrar tillför. Jag har fortsatt att verka som medlem i skolrådet i totalt 8 år och målet har hela tiden varit att få den den bäst möjliga skolan för min yngste son. Vi ställde honom visserligen i kö till friskolan i grannkommunen redan när han gick i 2:a klass, men målet var hela tiden att aldrig behöva lösa ut den optionen.

Så här i efterhand kan man se att frågan om kunskapsmålen har kommit en god bit på väg men är inte riktigt i hamn ännu. En IT-strategi (som jag hjälpte till och formulerade) har skolan haft nu i många år. Problemet är väl bara att man inte alltid lever upp till den.

Gemensam kommunal gymnasieregion för Stockholms Län

Den 21/12 2007 meddelade Kommunförbundet i Stockholms län att 20 kommuner har skrivit på ett samverkansavtal om en gemensam gymnasieregion för kommunala gymnasieskolor i Stockholms län. Sex kommuner i södra länsdelen har tecknat ett eget avtal.

Avtalet innebär att alla elever i samverkansområdet behandlas som förstahands sökande i hela området, dvs man söker på lika villkor som eleverna i hemkommunen.

Avtalet gäller med omedelbar verkan och kommer att tillämpas vid gymnasievalet som skall göras senast den 15 februari i år.

Därför är det lite märkligt att kommunerna inte annonserar om detta på sin hemsida. Varför ligger man så lågt? Den gemensamma hemsidan för ansökan till gymnasiet i Stockholms län öppas ju i morgon för ansökningar.