Föräldrarnas ansvar – skolans ansvar

För en vecka sedan publicerades i DN ett inlägg i skoldebatten av Mari Smeds, som jobbar på en Montessoriskola i Nacka, där hon avslutar med följande punkter:

Skolan kan definitivt komma längre med uppdraget mot mobbning om:

1. Föräldrarna inser sin egen, otroligt viktiga roll i barnens uppfostran och förstår att skolan endast kan komplettera, förstärka, underhålla och ge nya infallsvinkar till den grund föräldrarna lägger.

2. Föräldrarna ger barnen samhällets normer och spelregler från första levnadsdagen.

3. Föräldrarna öppet, och inför barnen, visar sitt förtroende för skolan och ger personalen där mandat att ta över den viktiga föräldrarollen de timmar barnen vistas där.

Jag håller med henne och det gäller för frågor om moral och etik i allmänhet. Men samtidigt måste man inse att i vissa fall måste skolans ansvar sträcka sig ännu längre. Det finns barn som inte har fått en bra grund hemifrån och om de skall kunna fungera i skolan så måste skolan möta dem på den nivå de befinner sig och hjälpa till att fylla i det som saknas.

När barnen stänger ytterdörren på väg till skolan övergår ansvaret för barnen till skolan. Hur det ansvaret ser ut varierar med barnets ålder. I skolan har ansvaret för tillsyn och fostran övergått till den personal som har hand om barnet. Det är därför väldigt viktigt att det finns en bra dialog mellan hem och skola och en samsyn i fråga om regler och normer.

Det riktas mycket kritik mot skolan idag och många bloggande lärare uttrycker en besvikelse över ett bristande föräldraansvar och skyller mycket av problemen i skolan på föräldrarna, dvs föräldrarnas brister i uppfostran och ansvar.

Med perspektivet som förälder kan jag konstatera att det finns ett omvänt problem:

Enhetliga normer och regler saknas i många fall. Om nivån på vad som tolereras i en klassrumssituation eller under rast varierar mellan olika personal i skolan anpassar sig barnen blixtsnabbt till den tillåtna nivån. De kan då i skolan bete sig på ett sätt som aldrig skulle tillåtas i hemmet.

Orsakerna till problem som uppstått i en specifik situation i skolan söker man gärna i hemmet. Det är tyvärr ganska vanligt att skolans personal försöker undgå sitt ansvar genom att skylla på föräldrarna. En förälder som riktar kritik mot skolan betraktas i stället som roten till det onda. Det kan gå så långt som till att man begär en psykolog-utredning av hemsituationen med hänvisning till att barnets beteende i skolan beror på att problem hos föräldrarna. Det är ett väldigt kraftigt maktmedel som skolan har i sin arsenal om man vill tysta kritiska föräldrar. Exemplet är hämtat ur verkligheten!

Varning för "Ett öga rött"

I dec 2007 när jag och mina söner var på semester på Tenneriffa tog min läsebok ("Snabba Cash" av Jens Lapidus) slut alldeles för fort. I jakten på ny läsning erbjöd min son mig att läsa "Ett öga rött" av Jonas Hassan Kemiri.

Intet ont anande började jag läsa boken och sedan kunde jag knappt lägga den ifrån mig under ett dygn. Sakta men säkert fick jag grepp om Rinkebysvenskan som jag hade tränat lite på i "Snabba cash".

När boken var utläst upptäckte jag till min fasa att jag både tänkte och pratade som personerna i boken. Hjälp! Mina söner hade väldigt roligt åt mig. Jag som alltid varit noga med att man skall prata begripligt och med ett varierat ordförråd.

Mitt språkliga tillstånd höll i sig i flera dagar. Det var jättejobbigt att höra sig själv tänka på bruten svenska. Nu fem månader senare har jag återgått till mitt normala språkjag.

Jag har tidigare råkat ut för att jag har lätt att ta efter omgivningens sätt att tala. Om jag umgås med östgötar så börjar mitt tal få en antydan till östgötskt uttal. Men att man kan ta efter en dialekt bara genom att läsa en bok har jag inte hört talas om.

Litteraturläsning

I de tidiga årskurserna i vår skola fick barnen fritt välja böcker för litteraturläsningen i Svenskan. Jag antar att motivet är att det är bättre att de läser populära (lättlästa ) böcker än ingenting alls. I de högre årskurserna hade jag väntat mig en styrning av bokvalen så att man fick en större bredd i urvalet så att man även täckte in de klassiker som bär upp kulturarvet (både det svenska och utländska).

Till slut kom det någon enstaka bok som var obligatorisk för läsning, men då var det av en helt annan anledning, t.ex. "Kort kjol" som ett inlägg i Sex&Samlevnads undervisningen och ”Ett öga rött” som ett inlägg i mångfaldsdebatten.

Nu läser jag att forskaren Helen Schmidl har publicerat en avhandling som tar upp just detta ämne. Hon säger:

- Ungdomar måste utmanas i sin läsning Eleverna i de klasser som jag studerade fick ofta välja böcker själva i litteraturundervisningen. Det innebär att de ofta väljer böcker från sin fritidsläsning och de får därmed ingen hjälp med att vidga sin litterära repertoar.

-Att få träning i litterära verktyg och i att läsa olika typer av texter måste ingå i svenskundervisningen. Jag menar att svenskundervisningen ska hjälpa till med att bredda eleverna läsning och att det är viktigt att eleverna lär sig att handskas med olika former av texter.

- Det är ingen huvudpoäng i min avhandling, men jag tror inte att det fungerar med en litterär kanon (litteraturlista) i skolan med ett fåtal texter som alla ska läsa. Det ser så pass olika ut i olika klassrum: eleverna har olika kunskaper och erfarenheter med sig in i skolan. Då måste det röra sig om en bredare kanon (längre lista) där man ska läsa texter från några olika författare och epoker. Det tror jag skulle vara bättre, men enligt mig är det inte ett nödvändigt redskap för att undervisningen ska fungera bra. Det är vikigt att man inte bara helt och hållet utgår från elevernas erfarenheter, man kan ha dem som startpunkt men man måste gå vidare och se till att eleverna utmanas och lär sig något nytt.

Synd att jag inte hade den här avhandlingen att dänga i bordet när jag tog upp frågan i skolrådet. Den väckte ett mycket svalt intresse från skolans håll.

Läs mer ..